Varför reagerar jag alltid likadant? Om gamla lösningar och implicit minne

Utifrån kan det se ut som personlighet. Någon är ansvarstagande, någon annan undvikande, en tredje känslig för kritik eller starkt kontrollerad.

Men ibland är frågan inte bara: Varför är jag så här?

Utan: Vad har jag lärt mig att behöva vara?

Med andra ord: vilka gamla sätt att skydda mig eller skapa trygghet lever fortfarande kvar?

Det som i dag känns som personlighet har ibland börjat som en lösning. Ett sätt att få kontakt, undvika skam, skapa trygghet, minska konflikt eller behålla kontroll. När sådana lösningar upprepas tillräckligt länge kan de bli automatiska. Till slut känns de inte längre som strategier.

De känns som jag.

När kroppen reagerar som om det händer igen

Ett episodiskt minne har ofta en tidsstämpel. Det hör hemma någonstans: då, där, i den perioden av livet. Tulving (2002) beskriver episodiskt minne som nära förbundet med subjektiv tid och förmågan att minnas tidigare erfarenheter som just tidigare erfarenheter.

Implicita minnen märks ofta på ett annat sätt. De dyker inte upp som ett tydligt minne eller en scen ur det förflutna, utan som något kroppen gör nu: en spänning i bröstet, en impuls att försvara sig, en plötslig beredskap att prestera eller en reflex att läsa av stämningen i rummet.

Det explicita minnet kan säga: “Det där hände då.”

Det implicita minnet kan snarare säga: “Det här händer nu.”

Implicit minne är inte tidlöst i bokstavlig mening. Men det bär inte alltid med sig samma tydliga känsla av “då” som ett episodiskt minne gör. Därför kan kroppen ibland svara på en ny situation som om något gammalt fortfarande pågår.

Det är lätt att kalla det irrationellt. Men ofta är det mer träffande att se det som gammal inlärning — en lösning som en gång hjälpte kroppen att skydda sig, men som nu aktiveras i situationer där den inte längre behövs på samma sätt.Inom minnesforskningen skiljer man ofta mellan minnen vi kan berätta om och sådant vi har lärt oss mer indirekt: vanor, färdigheter, kroppsliga reaktioner och betingade svar. Squire och Dede (2015) beskriver detta som en skillnad mellan deklarativt och icke-deklarativt minne. För vårt syfte i den här texten är det väsentliga att allt vi har lärt oss inte finns kvar som en tydlig berättelse. En del visar sig först i hur kroppen reagerar.

Det som känns som personlighet kan ha börjat som en lösning

Tänk på någon som nästan alltid tar ansvar. Hon märker snabbt vad som saknas, vem som är missnöjd och vad som behöver göras. Andra uppfattar henne som pålitlig, strukturerad och handlingskraftig. Ofta stämmer det.

Men om man följer mönstret närmare kan något mer framträda. Ansvarstagandet aktiveras kanske särskilt när andra blir osäkra, missnöjda eller otydliga. Då kommer ansvaret inte som ett fritt val, utan som en kroppslig impuls: jag måste lösa det här.

I privatlivet kan det innebära att snabbt ta hand om andras känslor. I arbetslivet kan det innebära att en ledare går in och styr upp innan gruppen själv hunnit tänka, känna eller ta ansvar. Det som utifrån ser ut som kompetens kan på insidan också vara ett sätt att snabbt skapa trygghet.

När samma sätt att hantera situationer upprepas tillräckligt ofta kan det börja gå av sig självt. Personen hinner knappt välja innan kroppen redan är på väg att lösa, lugna eller ta över.

Det betyder inte att ansvarstagandet är falskt. Det kan vara en verklig förmåga. Många gamla anpassningar blir också resurser. Den som tidigt lärde sig läsa av andra kan utveckla lyhördhet. Den som lärde sig klara sig själv kan utveckla uthållighet. Den som lärde sig prestera kan bli skicklig och målmedveten.

Problemet är inte att mönstret finns. Problemet uppstår när det inte längre är valbart.

När ansvar inte går att lägga ned blir det överansvar. När självständighet inte kan mjukna blir den ensamhet. När man hela tiden behöver läsa av andra kan lyhördhet övergå i vaksamhet. När prestation inte längre kommer ur lust utan ur rädsla blir den ett sätt att förtjäna sitt värde.

Då är det inte bara ett personlighetsdrag.

Då är det en gammal lösning som fortfarande arbetar.

Hur gamla lösningar märks i relationer

Det här märks ofta tydligast i relationer. Där aktiveras gamla förväntningar snabbt: i en tystnad, en fråga, en blick eller en stämning som är svår att läsa.

För någon har kritik blivit liktydigt med fara. För någon annan räcker en tystnad för att kroppen ska börja vänta sig avstånd. En tredje känner direkt att andras osäkerhet måste tas om hand. Personen kanske inte går runt och tänker så. Ändå reagerar kroppen som om det vore sant när rätt situation uppstår.

En partners tystnad kan kännas som avvisande. En chefs fråga kan kännas som kritik. En medarbetares osäkerhet kan kännas som något man själv genast måste bära. Situationen är ny, men reaktionen har en historia.

I ledarskap blir detta ibland särskilt tydligt. Kompetens och värderingar spelar roll, men i pressade lägen avgörs mycket av hur man själv tål osäkerhet, konflikt, ansvar och andras behov. I sådana lägen kan kontroll kännas som ansvar, fast den också fungerar som ett sätt att slippa stanna i osäkerheten.

Varför man kan förstå men ändå fortsätta reagera

Många som söker hjälp saknar inte insikt. Tvärtom kan de ofta beskriva sig själva med stor precision: “Jag tar för mycket ansvar”, “jag blir rädd för konflikt” eller “jag tystnar när jag egentligen behöver säga något”.

Ändå fortsätter samma reaktioner.

Då är det lätt att tro att problemet är disciplin eller vilja. Ofta är det något annat. Reaktionen är inte bara en tanke. Den är ett inlärt sätt att organisera känsla, kropp och handling.

Man kan veta att en kommentar inte var farlig, men kroppen reagerar ändå som om den var det. Man kan förstå att man får säga nej, men känna skuld så fort ordet lämnar munnen. Man kan inse att man inte måste vara perfekt, men ändå känna oro när något är ofärdigt.

Forskning om implicit självbild pekar på något liknande. Det vi säger om oss själva fångar inte alltid allt som aktiveras automatiskt i stunden. I en systematisk översikt och metaanalys visar De Cuyper et al. (2017) att indirekta mått på personlighetens självkoncept kan ge information som delvis skiljer sig från vanliga självskattningar.

Insikt är ofta nödvändig. Men den är inte alltid tillräcklig. Det implicita minnet lärde sig genom erfarenhet. Därför behöver det ofta också lära om genom erfarenhet.

När gamla lösningar blir mer valbara

Personlighet förändras sällan över en natt. Samtidigt ger forskningen stöd för ett försiktigt hopp. I en metaanalys av 207 studier där människor fått behandling eller andra strukturerade insatser fann Roberts et al. (2017) att vissa personlighetsdrag kunde förändras under behandling, särskilt emotionell stabilitet och extraversion. Det betyder inte att personligheten enkelt formas om, men att återkommande sätt att känna, reagera och relatera kan bli mer rörliga över tid.

Ett användbart ramverk inom personlighetsforskningen är TESSERA-modellen. Wrzus och Roberts (2017) beskriver i denna modell hur återkommande vardagssituationer — vad vi väntar oss, hur kroppen reagerar, vad vi gör och hur andra svarar — över tid kan bidra till att personlighet både bevaras och förändras. Modellen är inte ett färdigt facit, men den fångar något viktigt för den här texten: gamla lösningar kan bli automatiska genom upprepning, och de kan också gradvis bli mer valbara genom nya upprepade erfarenheter.

För personen som alltid tar ansvar kan förändring därför börja i något till synes litet: att märka impulsen att ta över, men vänta några sekunder. Att låta någon annan tänka färdigt. Att säga: “Jag märker att jag vill lösa detta snabbt, men jag vill höra hur ni ser på det först.”

I en nära relation kan samma förändring handla om att inte genast lugna den andre, förklara sig eller reparera stämningen, utan först känna efter: är detta faktiskt mitt ansvar just nu?

Utifrån kan sådana ögonblick se små ut. För den som länge har burit ett gammalt ansvarsmönster kan de vara början på något nytt. Kroppen får ny information: det går att göra annorlunda och ändå vara trygg. Det går att släppa lite kontroll utan att allt faller. Det går att visa osäkerhet utan att förlora värde.

Inte bara som idé.

Som erfarenhet.

Läs mer om hur upplevelsebaserad psykoterapi kan arbeta med gamla reaktioner i stunden.

När förändring sker i mötet med en annan

I psykoterapi får sådana mönster ofta visa sig gradvis. Inte bara som berättelser om vad som hänt tidigare, utan som något som märks här och nu: i kroppen, i känslorna och i impulsen att förklara sig, dra sig undan eller ta över.

Frågan blir inte bara: Vad är det för fel på mig? Utan snarare:

Vilken gammal lösning försöker jag fortfarande använda?

Arbetet börjar ofta med att lägga märke till vad som händer innan den vanliga reaktionen tar över: spänningen, skammen, bilden av den andre, impulsen att skydda sig. Varför känns närhet hotfullt? Varför blir prestation så laddat? Varför kommer skam så snabbt? Varför känns konflikt farligare än den verkar vara? Varför blir det så svårt att be om hjälp?

Nästa steg är inte bara att förstå reaktionen, utan att pröva vad som händer när den möts på ett annat sätt.

Målet är inte att ta bort personligheten. Målet är att göra gamla lösningar mer valbara.

Samma sak kan vara relevant i ledarskap. En ledare som känner igen sin egen impuls att ta över, prestera, kontrollera eller undvika konflikt får större frihet i mötet med andra — också när gamla reaktioner dyker upp i ett konferensrum.

Avslutning

Kanske börjar förändring när frågan skiftar: från “varför är jag så här?” till “vad har jag lärt mig att behöva vara?”

Då går det att se personligheten på ett annat sätt: inte som ett fel som ska rättas till, utan som en historia som går att förstå. Det som en gång var en lösning behöver inte fortsätta styra allt.